när jag går där med din hand i min
Ibland när jag går bredvid dig och du tar min hand sprids en värme genom hela kroppen. Du vågar visa att vi tillhör varandra, mer än vad jag vågar. För samtidigt som du tar min hand kan jag inte låta bli att tänka att just den handen kanske inte kommer att greppa tag i min imorgon. När jag dagen efter återigen blir motbevisad när vi går där hand i hand, som vi gjort varenda dag innan den dagen, så tänker jag att den dagen ändå kommer att komma någon gång. För precis som en film så tar allting slut. Till och med livet kommer att göra det en dag. Rädslan av att ge sig själv till någon är inte gåvan i sig utan rädslan för att det någon gång inte kommer att existera längre. Jag vill inte tänka på något slut men ärr som man har fått från forna gånger vill mer än gärna och ofta påminna en att slutet faktiskt finns. Det står och lurar i mörkret och betraktar varje steg som jag tar med din hand i min. Frågan är bara när det kommer att visa sig. Därför ska jag hålla i din hand ännu hårdare nu, så att du inte glider in i mörkret där slutet lurar. Med dig så är mina vardagar som helger för att jag spenderar dom med dig och jag beundrar dig för att du får mig att känna så. Du är den finaste jag vet och jag vet att ju mer jag börjar bry mig desto större kommer rädslan att bli. Men det är värt alla dom här tankarna när vi går där imorgon och håller hand, vi har klarat ännu en dag. Och jag blir lika lycklig varje gång...
