Jag har saknat dig

Fan vad tankar jag har snurrandes runt. Får se om det går att få till det i ord...
Vissa människor som man en gång har kallat vän. Vänner man har älskat kommer alltid finnas kvar. Sånna där man verkligen har tagit in heela vägen. När dom försvinner, då vet man. Det är då hålet bildas. När det har gått flera år sedan man verkligen pratade, hade ett riktigt samtal. När man nästan kan komma ihåg exakt den sista gången man kunde klassas som vänner. Komma ihåg exakt vad som sades. var det på riktigt. En riktig vän, eller vad det nu kallas. Om man fortfarande skulle kunna gråta för att man bara vill kunna ringa mitt i natten bara för att höra dess röst, som man brukade få göra. Om man fortfarande bara måste stanna till ibland och hämta andan när man är ute och minns vad man gjorde exakt vart & när, till och med vad man kände då. Eller om man sitter på bussen och åker förbi en viss station och arbetar emot varje fiber i kroppen som bara vill hoppa av bussen, marschera rakt mot dess hus, krama om den och säga "Jag är glad att du är tillbaka". Dom vännerna som jag saknar så innerligt varje dag.

Jag undrar om det nånsin kommer att förändras. Kommer jag, när jag är 50 år gammal, ha jättemånga vänner som bara är ett hål i hjärtat? Vänner som även dom har hittat en annan väg än den jag går på. Dom som inte ens brydde sig om för att se om jag ens var med.  

Detta gör mig stressad och ledsen. Ni ska få se, tänker jag, och vill också slänga mig ut nånstans. Göra ett hål i deras hjärtan. Men det kan man aldrig göra. Det kan man aldrig veta, om deras hjärtan hade en plats för mig.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0