love story

Läste en av mina favoritbloggar nyss, inte gjort det på ett tag. Hjärtesorg klär väggarna där. Och jag mår dåligt för hennes skull. En tjej som jag inte ens träffat, som jag inte känner på något vis alls får mig att må dåligt för att hon gör det. Det är nog hur hon uttrycker sin sorg som en knytnäve i magen. Jag har tänkt på det sen jag läste det. Hjärtesorg. Det värsta av allt. Man vill inte tro det som hjärtat känner. Magen värker av all aktivitet inombords. Hjärnan är full av allt det som hjärtat envisas med. Hellre att man bryter alla ben i kroppen. Man kan inte lägga gips på ett hjärta och få det att må bra. Det bara blir fler och fler ärr på det. Alla har känt känslan, alla hatar den. Ändå går man igenom det gång på gång och går vidare igen trots att man vet om riskerna och den långa vägen tillbaka. Idioti egentligen. Men egentligen inte alls.

Jag är i alla fall livrädd. Jag är livrädd för den där jävla känslan som till och med hämmar andningen. Jag älskar det som kärlek ger även fast jag samtidigt fruktar den, som en främling i en mörk gränd. Att våga ge sig till någon när man vet vad som till slut kan hända. Livrädd för att bli lämnad, utbytt, oälskad och bortglömd.

Ps, jag är kär! Men åh fan vad jag kommer ihåg när det var misär...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0