Själva fan

Alltså lever man eller? Knappt. Kände idag på löpet innan träningen att "Bara för jag blivit så himla duktig kommer det nog vara en dålig träning för mig idag". Jorå satte, jinxade hela grejen redan där.Jag är himla stolt över mig. Hur nära var inte jag på att ge upp för 1½ månad sedan? (Okej, det har jag ju aldrig sagt till någon.) Men i slutändan så slutade jag aldrig tro på vad jag kan och nu är jag i princip tillbaka *tar i trä*. Jag känner det. Så det betyder att jag nu bara ska göra det som jag vet måste göras så slipper jag med allt onödigt som jag redan stått ut med hela året. Nej tack. Idag gick jag in med inställningen no matter what, det ska jag fortsätta göra men jag ska utföra allt till 100%, that's it. Lite så känns det just nu. Ofta jag inte deppar sönder när jag har ett lite upprört knä. Nej, för nu tror jag igen.

Hej hå, som det kan gå. Ska nog upp och mysa i sängen nu. Vilken diary of a cheerleader va?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0