Mimiboy

Idag var det skönt att jobba. Jag slapp tänka efter på vad som dödar mig inombords. Nåt som får mig att vilja spy, skrika, gråta och slåss på en gång. I typ 5 sekunders intervaller slapp jag tänka efter. Sen tänkte man den klassiska "nu har jag inte tänkt på det på ett tag". Det hugger till i magen, tårarna närmar sig, klumpen i magen blir större och jag vill skrika ut något som helt magiskt skulle kunna fixa allting. Men jag kan inte fixa det här, det är inte mitt att fixa den här gången. Jag får bara gå runt och ha ångest, dö lite mer, känna hur fler bitar av hjärtat bara tappar grepp och krossas mot den mörka avgrunden. Fler och fler bitar av mitt hjärta och min själ krossas mot den hårda verkligheten och jag orkar inte behöva ta mig igenom detta för det är ju inte ens mitt fel! Jag hade kunnat må bra om jag fick bestämma!! Det är inte rättvist att behandla folk såhär illa och sen låta oss själva få sätta ihop alla bitar. Det är inte rättvist att se på hur en person jag älskar, eller numera kanske bara älskat, har blivit någon helt annan, knappt värd att älska längre. Hur gör man för att klara nåt så fruktansvärt? För snart kommer bara ett stort hål återstå i mig. Hur gör man?