något som bara jag bryr mig om
Jag gick i ett mörker som täckte hela himlen. Inga stjärnor, det var inte ljust någonstans. Jag log inte för ingen skulle se det ändå, och vad hade jag att le åt? Jag delade upp mig i två och gav bort den andra halvan. Jag var halv men det gjorde ingenting. Det brydde jag mig inte om, förrän jag fick tillbaka den andra halvan. Den var orörd och fortfarande hel. Det smärtade mer än vad en förstörd halva av mig själv skulle gjort. Min halva, halvan som var jag, hade inte den jag skänkte den till brytt sig om. Det skulle varit bättre om han såg den, tog den och stampade på den.
Sen kom du. Som såg mig även fast jag var upptagen med att få kroppen att sätta ihop mina halvor igen. Det var där jag lade all min fokus, jag måste bli hel. Innan jag visste ordet av det hjälpte du till på dom allra konstigaste sätten. Det var inget speciellt du gjorde, förutom att vara. Mer och mer gled jag in i mina gamla vanor och himlen var inte längre mörk. Jag var glad att jag funnit en som du, kommer jag ihåg att jag tänkte då. En dag blev tjugo och tjugo blev fyrtio. Jag hade blivit hel till slut. Den här gången, för att slippa bli så splittrad som då eftersom att jag tvivlar på att jag hittar någon som dig igen, ska jag ge bort hela mig. Till dig. För det kanske är då som man kan bygga upp sig på nytt utan alla gamla spillror. Detta förutsatt att du ger tillbaka min själ och mitt hjärta någon dag då jag inte längre har räckt till. Och om inte, så vet jag att du har mig i dig vart du än går, och det finns inget som känns säkrare än det. Min finaste, det här får bli min kärleksförklaring till dig. Och någon gång, ska jag berätta det för dig på riktigt...
