Mimiboy

Satt och kollade på folks festbilder på face. Där dök några gamla kompisar upp. Jag stannade upp och tänkte "men fan, dom där brukade ju jag känna!". Vet inte om reaktionen var chockad över att jag en gång faktiskt känt dom här sköna personerna, eller om den mer var chockad över tidsformen. Javisst, skulle inte skada om jag kände personerna som förr. För att vara eran vän, framför allt din, kommer jag nog vara jämt på något sätt. Bara det att det inte syns eller märks. Men det gör ingenting, på ett sätt. Visst är det synd att jag inte längre kan ringa ett samtal och ha helgen planerad med massa kul på några sekunder längre. Men vad gör man? Alla drar vidare. Det har jag också gjort. Men om man ska klaga så är det bara synd att jag inte återigen kan bjuda in mig på fester med Ellinor när man fått för sig att träffa nytt folk, vilket vi gjorde och var lika nöjda varje gång. Och synd att man inte återigen kan börja kvällen klockan ett på natten i Ellinors "källare" och sitta där och göra inget speciellt alls, men ändå ha bland dom roligaste tiderna man har haft, och även idag är just dom stunderna på topplistan. Det är synd att det förmodligen inte kommer hända igen. Men samtidigt skönt att det har hänt en gång i tiden. Jag kommer ihåg det där jullovet som igår och alla random helger där Ellas källare dög bättre än krogen. Det var fan tider det, ibland vill man tillbaka, och ibland inte. För livet nu är inte fyskam heller, inte riktigt så jag menar. Bara det att det att livet var just chill out när man chillade med er. Jaja, jag kanske saknar er och allting lite ibland. Kommer nog alltid att tänka på er och dom dagarna så fort jag hör Alla som inte dansar är våldtäktsmän eller Sol, vind och vatten. Och det är jag väl glad för.