Mimiboy

Det här inlägget går ut till en vän. En vän som en gång var halva jag, såsom jag var halva hon. En vän som jag var tvungen att berätta varenda liten sak för. En vän som också hon var tvungen att säga varenda detalj till mig. En vän som jag fick sms av eller sms'ade så fort våra vägar skildes åt. En vän som jag träffade varje dag och gjorde jag inte det saknade jag henne. En vän av dess like som jag aldrig stött på innan. En vän som jag klickat med på ett sätt jag inte klickat med någon annan. En vän som jag jämt tänkte att vi är som handen i handsken för varandra. En vän som många sade gjorde mig gott, och att jag gjorde detsamma för henne. En vän jag kände lika bra som mig själv. En vän som var oslagbar och vi var oslagbara tillsammans. En vän som förstod precis allting utan förklaring. En vän som jag gått igenom mycket med. En vän som jag alltid älskat. 

Vägen, som jag trodde att vi alltid skulle dela, delade på sig. Allting ovan är fortfarande sant, för mig. Om det inte är presens så är det ändå något som faktiskt har ägt rum och det håller jag nära hjärtat. Med vänner så försöker jag pricka i kraven som finns här ovan, det är inte många som lyckats. Inte ens en. Jag kanske har för högra krav, brukar jag komma på mig själv med att tänka. Det är väl kanske bara du som kan pricka i alla. Oavsett vad som har hänt förut i landet längesen eller vad som kommer att hända nu, så kommer jag alltid att finnas där när du behöver mig, precis som jag alltid har gjort. Och om vi inte hittar tillbaka in på samma väg så kommer jag i alla fall minnas dig som den bästa.