full, på känslor

Hej. Nej, förresten, inte hej. Jag är så grymt alla-känslor-man-kan-känna! Ledsen, arg, besviken, ledsen. Ledsen mest kanske. Verkade vara där det stannade. Inte farligt att vara det egentligen. Fast bara när orsakerna är "lösta". Eller vänta. Säkert osäkerheten över det som gör mig ledsen och konstig. Jag hatar att jag ska behöva gå runt att undra, att inte bara kunna ta någons ord, vänta på nästa fall. Men främst hatar jag att det har kommit till det att jag faktiskt inte vågar ta dom orden på allvar. Det som jag förut glatt accepterade och var stolt över, tar jag nu som tomma ord, för att inte falla lika hårt sen. Det blir jag ledsen över. Jag nickar och säger okej, men inombords skriker jag bevisa det också. För en gångs skull. Är så känslofull att jag bara vill slå ett, två, sjutton hål i väggen.

Sick. Of. It. Så man kan väl säga att jag är arg också.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0