Mimiboy

Tenta - check! Gym - check! Utgång - Check? Fan alltså. Karolina har ju sitt "stora" kalas idag på Debaser. Vill typ göra nånting och dra dit, sitta hos Anna innan och mysa. Men jag jobbar imorrn så det blir ju inte en galen efterfest-natt ala Ollan inte. Och då kanske det är "onödigt" om man inte kan all in'a? Fast det känns som att jag missar livet av att "behöva" sova och sitta hemma varje jävla helg för att man antingen har prov eller jobb. Men sen så tänker jag typ som att; tänk om jag skulle kunna somna tidigt så har jag missat en sån gång. Mamma hade gått på kalaset, mannen hade också gjort det. Fast mamma tyckte att man kunde gå hem tidigt och ändå hinna sova lite. So I guess I will listen to her, after all - she's the best.

Får man ens ställa sig den här sjukt deppiga frågan; ska man sluta hoppas på att folk ska uppskatta en och bara acceptera att faktiskt ingen bryr sig om andra?

Asså åh, det är så skönt att träna att jag blir galen. Nu är jag heeelt slut efter örnträning och gym efter det. Och ibland kan jag få för mig att gråta över hur glad jag är att min syrra började i Powermites Bears (typ?) för hundra år sedan. Såg någon tävling och fick också börja efter något år. Resten är, som man brukar säga, historia.

Wah. Bara massa plugg och fix och träningar. Blogg känns så jävla oviktigt då. Igår hade vi ju planerat en surpriseparty för bästa Karolina. Blev lyckat och hon blev jätteglad, då blir det ju värt det! Annars så funderar jag på att skaffa gymkort. Måste första ta mig förbi lokalerna för att se på maskinerna osv. Ovärt annars. Måste bara se över min jävla budget också, har ju redan utgifter för min mobil. Tur fan att man bor hemma.

Sorry att jag försvann ett tag. Mannen var på ett, minst sagt, snabbt besök. Tänk egentligen hur snabbt tiden faktiskt går. Honom träffade jag första gången 2006. Jag var blond och fett korthårig. 2 år senare blev det vi. Jag var naiv (ja, mer än nu i alla fall), tyckte jag var gammal och ville inte börja livet utanför gymnasiet. Men nu har det gått mer än 3 år. Och trots tidens hårda utmaningar, människor som kommit och gått, som gjort intryck och inte, så har vi efter många om och men hållt ihop tills nu. Han är en annan, jag är definitivt det. Ganska coolt ju, allt är helt annorlunda nu men ändå så är det något som är oförändrat.

Jag köpte den, men ska jag behålla den?

Asså. Om det nån gång skulle vara värt att lägga "mycket" pengar på en jacka tror jag det är nu. Provade denna jacka "för att se hur det skulle se ut" idag och tänker fortfarande på hur mysigt det vore att glida runt i den på sena hösten och tidiga vintern. Funkar ju till party och vardags plus att den känns som Smillas mage. Ja/nej/kanske?

Om folk undrar, eftersom jag fyller år nästa vecka, så vet jag inte hur mitt kalas ser ut än. Därför blir det inga inbjudningar. Men av erfarenhet vet jag att det inte spelar roll om jag så skickar ut det månader i förväg, det är aldrig någon hemma eller aldrig någon som tar sig tid att komma ändå. Vet inte om jag blivit skadad sen barndomen men jag orkar inte med mödan att planera nåt som ändå slutar i nåt helt annat. Chillfödelsedag ala 20 Juli as usual. Har väl blivit en typisk sån där som inte gillar att fira sin egna födelsedag, kul tjej, men så blir det ju när det för mig ändå blir som en vanlig dag fast med tårta och nån fin present. (Förra året fick jag ju en Londonresa tex och det gjorde ju min sommar ganska fet)

Jag är så rolig. Ena stunden bestämmer jag hur jag ska göra med livet och hur jag vill vara som person, sen ändrar jag mig dagen efter och ska göra och vara på ett annat sätt. Fast idag kom jag bara på att det är inget man kan bestämma. Inget kan kontrolleras så det är bara låta livet hända och se vart jag hamnar och hur jag kommer ta mig dit. Gud vad skönt att slippa bestämma.

Jag har blivit "en sån där tjej". En sån där som jag alltid sagt är dum i huvudet som inte vet sitt egna värde. Jag är väl kanske dum i huvudet, och mitt värde har jag kanske glömt bort. Hur hamnade jag här? Man tror att man vet hur man ska hantera situationer men när man står där är man ändå helt vilsen. Vad ska man lyssna på egentligen, är det verkligen så fel att gå efter det man känner just nu? Skita i det förflutna och röra sig framåt, se vart det tar mig, oss. Måste det betyda att jag låter folk trampa rakt över mig? Jag försökte göra det rätta men min själ lyssnade inte. Är det okej att vara dum i huvudet om jag ändå mår bättre av det just nu? Kanske kommer jag lyckas få det jag kämpat för, det vi kämpar för. Vi kanske vinner till slut. Skulle det inte vara värt risken?