Mimiboy

Jag har inte sett det senaste GG. Jag strejkar. I 5 säsonger har jag följt serien slaviskt. Och nu är jag rentav less på hur ologisk upplösning kommer att bli. Fyfan för the writers. Allt är fel, OLOGISKT, så jag lägger ner. Tips på liknande serier man kan följa?

Efter ett What if-avsnitt på Grey's så känner jag lite att jaaa men what fucking if?! Tänk om man aldrig hade träffat vissa människor, om man aldrig gjort vissa misstag eller inte tagit vissa beslut som man har gjort. Hur hade livet sett ut då? Hade det ändå blivit på samma sätt för att det är meant to be? Eller hade man helt enkelt bara haft ett helt annat liv än vad man har nu? Fan vad sjukt. Jag tänker ofta på olika val som man har att göra och varje val man gör spelar verkligen roll för framtiden. Mindblown.

Förlåt. Är sämst här. Drunknar i cheer, skola, jobb, mannen och pendling till diverse saker. Snaaaart så!

Det ska komma bilder från året också. Idag är jag inte förkyld och jag vill bara till gymmet och springa bort hela jullovet. Har bokat tid för styrketest på Sös. Kött kött nu veckan innan.

Jag ska uppdatera snart. Då kommer bilder oxå. Typ imorrn kanske. Eller dagen efter det.

Min dator är inte densamma efter att jag tappade min fulla tekopp på den. Fan också.

Förstår inte när vänner blev en prioritering som inte prioriteras rätt. Fan, nu måste jag ju flytta runt på mina egna. Deuces!

Jag har tänkt så mycket på livet på senaste tiden. Framtiden. Man kan inte bestämma vad som ska hända, ändå så kan man ändå känna hur man vill att det ska vara, hur det skulle kunna vara samtidigt som man inte vet alls vad man vill just nu. Det är ganska sjukt. Och numera går jag bara runt i en bubbla med samma saker som händer jämt. Folk försvinner, jag ska träna & träna, massa att göra men inget som egentligen är riktigt kul (förutom min träning). Jag gillar inte måsten. Jag har svårt för människor för majoriteten är bajs. Tråkigt. Tråkigt är livet just nu och jag har svårt att fixa till den biten, kanske har jag gett upp. Men det ljusnar nog snart av sig själv får jag hoppas.

Jag är less på livet. Just nu vill jag inte leva. Less på alla s.k vänner. Less på att alla försvinner. Less på att jag nog är den enda som alltid försöker göra rätt mot andra jämt. Less på att aldrig få det jag förtjänar. Less på att trampa i samma spår varje vecka. Bara less. På allt. ALLT.

Vet inte än heller och det är lite jobbigt, blir så himla splittrad. Men träningarna vet jag går bra i alla fall, alltid mitt ljus. Att plugga är tråkigt och jobba är jobbigt. Superkul. Tacka vet jag örnarna och fristaden svartis. Allt är grått nu. Kan mannen bara flytta hem snart och liva upp min stämning? Allt (och alla) gör mig bara murrig.

Jag har fortfarande inte bestämt mig.

Har ett svårt beslut att ta som jag alldeles nyss var säker på. Men nu. Ja, jag vet inte. Vad ska hända sen? Hur blir det med livet? Allt annat då? Ångest? Vaaaaaa? Mitt huvud sprängs ju kan man ju säga. Och imorrn är det jobb och jag är ännu inte helt frisk. Buhu.

Jag har inte tid. Det är det som jag alltid säger till folk när dom undrar något. Och det sjuka är ju att det är sant. Jag har antingen tid tidigt på morgonen eller på natten. Ganska sjukt. Så behöver jag ens nämna att jag inte hunnit färga håret? Med camp och allt har jag verkligen inte tid. Men ikväll ska det ske för jag får ju inte ens tvätta håret förrän jag färgat det. Och ikväll tittar mannen förbi efter hundra timmars träning och hårfärgning och en litenliten halsfluss. Kommer vara fett på g.

Weeehå. Camp är officiellt igång så allt annat i livet är prio sist.