Mimiboy

Godafton. Har pratat lite kortski med bebis. GAH blir galen, aldrig tid till något som sagt. Sms räcker verkligen inte och är det telefonsamtal är någon alltid trött, det är alltid för sent, det är alltid bråttom och ingen tid och det är inget att säga och det är det, det & det. När man träffas är någon antingen trött, sjuk och så är det sent och alltid någon av oss som ska upp tidigt nästa morgon. Nej, jag blir inte galen, jag blir jättegalen. Saknar att kunna ha tid till att umgås med honom. Men är väl ovan att leva precis sådär, har bara varit så i ungefär en vecka. Men det är hemskt tycker jag. Känns som att man inte hinner umgås även när man faktiskt gör det. Eller, jag vill bara kunna ha mer tid på dygnet istället. Gör mig jätteledsen av saknad sånt här, även fast han finns. Ingen som förstår typ?

Blä.