last confession

Nu händer det verkligen. Jag saknar det så att det gör ont. Det som fick mig att se fram emot allting för att du skulle vara med på ett sätt och sprida ljus över vad det nu var, som du alltid gjorde. Situationen nu kan jag inte känna igen alls. Och det värsta av allt är att du faktiskt inte har någon anledning till att bry dig om det, jag har aldrig behövts lika mycket som du. Men vad jag inte skulle ge för att du med skulle bry dig och sakna lite, precis som jag. Jag skulle må mycket bättre av att veta att du har en väg att gå också. Men så är det inte nu. Du är en sån som är en sån och det tär på mig. Det suger att man inte kan backa...

Samtidigt så finns det dom som gör mig varm och får mig att känna såsom jag brukade förr i tiden. Jag gillar det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0