Mimiboy

Ibland kan jag sakna tiden som var. För ett bra tag sen. Saknar hur jag var. Hur andra var. Eller mer hur alla var mot varandra. Kontakterna. Känslorna. Upplevelserna. Till och med hur jag mådde, så jävla svag men ändå starkare och lyckligare än under någon annan period. Det var som att jag kom till liv. Och människorna som fick mig att leva, dom glömmer jag inte. Aldrig.

Det skulle inte gå att glömma, även om jag ville. Men jag vill inte. Jag mår bra av att tänka på dåtid. Jag ångrar ingenting. Varje snedsteg och varje rätt drag gjorde mig till den jag är nu. Men tanken på att jag kanske var den som förstörde life as I knew it är outhärdligt. Så jag låtsas att det var ödet. Ödet ville inte avsluta det.