nothing lasts forever (?)
Jag klagar ganska mycket på människor och bara allting. Jag skulle kunna gå på hur länge som helst om folk som tror att dom kan dansa för dom går på estetlinjen eller för att dom går på någon sorts danskurs, men det tänker jag inte göra nu. Nej, för nu ska jag prata om mig.
Jag skulle inte vilja säga att jag är pessimist, jag är snarare realist. Inom alla områden. Jag säger att jag inte tror på evig kärlek, för att jag har inte sett att det finns. Allt har ett slut på ett sätt eller ett annat, frågan är bara när. Det är inte negativt på något sätt tycker jag, det är ju bara att man är medveten om hur allt faktiskt ligger till. 99,7% (verkar det som) av dom kärlekar man träffar på varar inte. Även det man tror ska hålla gör inte det. Och nu har Madonna och Guy Ritchie skilt sig också, need I say more? Men. Och ett väldigt irriterande men. Jag har på senaste börjat tänka på annat sätt med Viktor. Det händer att jag kan tänka på mig och honom och där är vi 26 och har ett barn. Och jag nästan tror på det, jag längtar på ett konstigt sätt tills när vi skulle vara där. Vänta nu... What? Nej. Jag gör inte sånt, när menar jag att det skulle ta slut då då? Med barnet och allt? För evigt är jävligt konstigt. Vem är egentligen jag att säga att det inte finns? Och varför ens bry sig när man ska ta vara på det som är nu. Fast bara tanken på att jag, Mindy realist, hoppas på det där eviga. Det är väl inte dåligt. Snarare ruggigt olikt mig. Vad händer? Skulle man kunna fråga sig. Kan det ha något med åldern att göra? Eller kan det kanske ha något med Greys avsnitten jag såg nyss eller Twilight boken jag läser? Jag undrar då det!
Jag skulle inte vilja säga att jag är pessimist, jag är snarare realist. Inom alla områden. Jag säger att jag inte tror på evig kärlek, för att jag har inte sett att det finns. Allt har ett slut på ett sätt eller ett annat, frågan är bara när. Det är inte negativt på något sätt tycker jag, det är ju bara att man är medveten om hur allt faktiskt ligger till. 99,7% (verkar det som) av dom kärlekar man träffar på varar inte. Även det man tror ska hålla gör inte det. Och nu har Madonna och Guy Ritchie skilt sig också, need I say more? Men. Och ett väldigt irriterande men. Jag har på senaste börjat tänka på annat sätt med Viktor. Det händer att jag kan tänka på mig och honom och där är vi 26 och har ett barn. Och jag nästan tror på det, jag längtar på ett konstigt sätt tills när vi skulle vara där. Vänta nu... What? Nej. Jag gör inte sånt, när menar jag att det skulle ta slut då då? Med barnet och allt? För evigt är jävligt konstigt. Vem är egentligen jag att säga att det inte finns? Och varför ens bry sig när man ska ta vara på det som är nu. Fast bara tanken på att jag, Mindy realist, hoppas på det där eviga. Det är väl inte dåligt. Snarare ruggigt olikt mig. Vad händer? Skulle man kunna fråga sig. Kan det ha något med åldern att göra? Eller kan det kanske ha något med Greys avsnitten jag såg nyss eller Twilight boken jag läser? Jag undrar då det!
Kommentarer
Trackback
