Mimiboy

Jag vet att det som har hänt har redan hänt och det lönar sig inte att böla över det. Men, jag måste få ur mig det här en gång för alla. Tycka synd om mig själv lite och få ut mina aggressioner för det är det enda som bara går runt i huvudet nu. Jag blir så himla arg på att jag har krigat som fan hela detta år och ändå känner inom mig att jag har failat. Jag har failat mig själv och mitt älskade lag. Allt det som jag kämpat för spelar ändå ingen roll nu, poff, borta, helt i onödan. För nu har jag inget att show for it ändå. Jag skulle få ta revansch, gottgöra för allt jag gått igenom hela året. Ha det lite lätt igen. Inte känna mig så himla misslyckad och skämmas över prestationer. Detta år skulle bli annorlunda och jag var nästan där. Dagarna gick och det blev den 12 oktober. Den 12:e blev till den 14:e och jag såg framför mig hur hela mitt liv togs ifrån mig. Vad är jag, om jag inte får vara det jag är nu? Det är orättvist. Jag har redan kämpat tillräckligt, men ändå så räckte det inte. Varför jag? På riktigt, varför just jag? Jag skulle bevisa för alla och bevisa för mig själv att jag visst vet vad jag sysslar med. Att jag räcker till, aldrig mer vara den svaga länken. För det är så det känns. Det skulle bli mitt år, mitt bästa år och det var jag råtaggad för. Att kunna få ta min egna lilla revansch och bevisa för alla att man kan räkna med Mimiboy! Det finns inte i min värld längre, det har tagits ifrån mig och för det sörjer jag så otroligt. Det enda som är fysiskt möjligt för mig nu är att bygga upp mig själv och kämpa för att allt som jag bryr mig, det enda jag lever för, inte ska tas ifrån mig också.