Mimiboy

Men hallå där, har ju helt glömt att nämna exakt vad som hänt med knät ju! Wonder why? *denial*. Som i mitt fina bildspel nedan säger jag ju att korsbandet är av. Det växer inte ihop igen och bara ligger nånstans, alldeles slakt, i knät och ruttnar typ. Många säger att "ha ha då missar du väl säsongen, för man kan inte leka ninja med ett halvt knä". Jo, Mindy kan för Mindy har alltid klarat det mesta med willpower. Här tänker det inte missas nån jävla säsong. Ofta man tänker missa VM och året av alla år? Nej tack. Jag sjukgympar sönder mig och snart langar jag väl en tånudd som alla andra. Kommer det gå bra? Det lär ju kännas som in i helvete, men mitt knä är redan halvt. Det värsta har hänt. Jag tänker återfå kontrollen med hjälp av muskler och göra mitt yttersta för att inte behöva opereras förrän efter säsongen. Våran säsong. Jag tänker inte missa detta. And that's the way the cookie crumbles.

Som vanligt blir min kommentar om senaste Gossip girl "Jag dör". Det är allt jag har att säga. Snart dags för dubbelträning, hej & hå.

GG på nedladdning men först skola! Försov mig lite smått idag men det är tur att man har färgade fransar så slipper man oroa sig över det. Nä ni, jag är fortfarande jättejättetrött även efter ca 9 timmars sömn. Varför?

Förresten, fastnade på "Ung och bortskämd" inatt. Sånna där människor finns ju inte?

Just denna vecka är en sån vecka då jag inte orkar leva. Ska till skolan strax och spyr lite på tanken. Vill bara vara hemma eller i Svartis. Orkar inte ta mig nånstans för när jag väl kommit dit så är det astråkigt där ändå. USCH. Nåväl, kanske man ska se ut som folk i alla fall när man beger sig ut i världen. Måtte det bli bättre nästa vecka med denna eremitkänsla.

Nä nu är det såhär, tänker ju inte förlora dom få läsarna jag har genom att skriva sönder mig om Gossip girl. Kommer bli jävligt svårt eftersom jag är inne i en fas där jag bara bryr mig om GG. Dock har jag alltid tyckt att jag varit hur diskret som helst och inte avslöjat något alls? Hmm. Fast att jag älskar Chuck har nog alla redan förstått så då behöver jag knappt nämna det längre? Om det går att hålla mig från just den punkten...

Jag har ingen livskris längre. Jag har hittat meningen med livet; Försöka hångla upp Chuck Bass. Och det lär ju hålla mig sysselsatt ett tag tror ni inte? Hmmmmmm (Och ja, denna motivation kommer från det senaste avsnittet, dog).

Men hallå. Jag lever. Nästan i alla fall. Just nu är följande det enda jag gör; Shottar, pluggar, är på träningar, sjukgympar och andas. Resten är det lååg prio på. Tur att jag inte hinner äta! Känner hur jag jäser av att inte kunna flänga runt. Därför är jag frånvarande. Är förmodligen back on track på fredag, nöj er med det här lilla så länge.

I can't tell you what it really is, I can only tell you what it feels like.

Men nu får fan alla andra ta och ge sig också. Sluta slänga det uppenbara i ansiktet på mig.

Alltså. Nu får ni fan ta och ge er, C & B! Till och med JAG kände det där handslaget.

Jag vet att det som har hänt har redan hänt och det lönar sig inte att böla över det. Men, jag måste få ur mig det här en gång för alla. Tycka synd om mig själv lite och få ut mina aggressioner för det är det enda som bara går runt i huvudet nu. Jag blir så himla arg på att jag har krigat som fan hela detta år och ändå känner inom mig att jag har failat. Jag har failat mig själv och mitt älskade lag. Allt det som jag kämpat för spelar ändå ingen roll nu, poff, borta, helt i onödan. För nu har jag inget att show for it ändå. Jag skulle få ta revansch, gottgöra för allt jag gått igenom hela året. Ha det lite lätt igen. Inte känna mig så himla misslyckad och skämmas över prestationer. Detta år skulle bli annorlunda och jag var nästan där. Dagarna gick och det blev den 12 oktober. Den 12:e blev till den 14:e och jag såg framför mig hur hela mitt liv togs ifrån mig. Vad är jag, om jag inte får vara det jag är nu? Det är orättvist. Jag har redan kämpat tillräckligt, men ändå så räckte det inte. Varför jag? På riktigt, varför just jag? Jag skulle bevisa för alla och bevisa för mig själv att jag visst vet vad jag sysslar med. Att jag räcker till, aldrig mer vara den svaga länken. För det är så det känns. Det skulle bli mitt år, mitt bästa år och det var jag råtaggad för. Att kunna få ta min egna lilla revansch och bevisa för alla att man kan räkna med Mimiboy! Det finns inte i min värld längre, det har tagits ifrån mig och för det sörjer jag så otroligt. Det enda som är fysiskt möjligt för mig nu är att bygga upp mig själv och kämpa för att allt som jag bryr mig, det enda jag lever för, inte ska tas ifrån mig också.

Alltså hur kan vissa behandla djur så himla hemskt? Jag dör inombords. Vill kunna göra något åt det. Åka runt i världen och bara befria alla från deras plågor. Stackars stackars. Nu går jag och kramar min katt.

Idag tyckte Melissa att jag såg smal ut och Lollo gillade min outfit. Huuuur snälla polers? Gillas.

Försöker hålla ihop mig med tejp och lim. Jag håller i för allt i världen.

Konstigt att man inte vill göra nåt annat än att tänka på cheerleading och vara med våra amerikanska genier. Skola? Livet? Äsch. Det får helt enkelt vänta några dagar.

Mitt humör går upp och ner nu, med all rätt. Jag är så himla full av kärlek och så himla himla ledsen för vad livet slänger åt mitt håll nu. Hur ska detta gå? Min själ går sönder.

Hej. Nu kan vi nästan glömma mitt förra inlägg tycker jag, delete it, för att jag har ändrat mig nu. Idag såg jag snabbt hur hela mitt liv bara rasade samman framför mig. På riktigt. Ville egentligen bara slänga mig ner och gråta och det gör väl inte jag så ofta, bara när det behövs, typ när man ser Hachiko eller Grey's. Vet inte ens nu hur min jävla framtid ser ut och jag dör av den tanken. Jag planerar allt som går att kontrollera. Fyfan. Fyfan för dig, livet! Men jag ska inte deppa ihop helt och hållet för det är inte min stil nåt mer (bara dom raderna ovanför var det min stil, inte längre!).