Mimiboy

Ni står mitt emot varandra. Det är som om du svävar ovanför och betraktar hela scenen. Från ovan skriker du; Säg något! Men ingen hör. Inte ens du själv där nere på marken. Där står båda ni bara tysta. Tittar varandra i ögonen. Önskar att det skulle räcka. Uppe bland träden skriker du allt som du vill säga. Allt som du någonsin har velat säga. Chansen glider förbi och du bara står där. Han mumlar något om förståelse och saknad. Och du bara står där. Säg något, skriker du men denna gång från ännu högre höjder. Du vill ner. Ner till honom och viska i hans öra det som ögonen inte kan säga. Men du står tyst för modet har flygigt långt bort nu. Du kan inte säga någonting. Och han har gått därifrån.

Jag brukar inte tänka på dig. Om jag gör det så är det bara när tiden tillåter. Tankarna gör så att allt i mig hoppar över ett slag. För en sekund så fungerar inte jag. Jag är ett spöke. En sekund efter så återvänder jag, skakar på huvudet och tackar för att det som har hänt, har hänt. Tackar för att du en gång fanns hos mig och jag hos dig. Ett band som jag trots allt inte skulle ha bytt mot ett annat. Jag vägrar att tro att jag inte kände dig, för det måste jag ha gjort. Jag visste hur du fungerade. Jag visste vart din på och av knapp fanns. En av dom få, nu när jag tänker efter. Du lyssnade ju faktiskt på mig. Du sa flera gånger att du ville bli bättre. Du ville bli bättre, på grund av mig. Du ville vara värdig. Fast för mig så var du redan fulländad. När tiden för oss rann mellan fingrarna, vem kunde ana att du var den som skulle göra mig bättre till slut?

It was the best of times, it was the worst of times. Skulle man kunna säga.

Ett långt samtal idag fick mig att inse vissa saker. Ett; jag är en bra och väldigt resonlig männsika. Två; jag är en stark människa som kan stå upp för mig själv. Tre; jag är omtänksam, mot andra såväl som mig själv.

Jag litar på mig själv och jag litar på att vad jag än gör, säger och bestämmer kommer jag göra för att jag ska må som bäst. Det är inte egoistiskt på något sätt alls för vissa av dom valen skulle lika gärna kunna gynna någon annan än mig själv mer, bara det att i slutet blir jag lyckligare av det valet. Det känns tryggt att ha mig själv, jag kommer alltid att stötta mig. Vilken relation man än har, med vilka människor som helst, så är relationen till en själv viktigast. Det är lättare att älska andra när man älskar sig själv, jag vet det för så har jag det. Ta ingen skit och ta det ni förtjänar.

Jag orkar inte det här, säger du ibland. Varje gång du säger det vet jag inte vad du menar. Vad kan menas med det, egentligen? Vill du inte ha mig längre? Du orkar inte med att våra liv ska dela vägar mer? Du har fått nog, ja, du orkar inte. Ett par lätta ord sätter igång sådana otroliga banor i huvudet. Jag orkar inte städa rummet idag. Det är egentligen bara samma sak. Fast när man är kär spelar varje ord roll. Vartenda lilla ord. Det är också därför jag är glad. Du har ju även sagt att jag gör dig till en bättre människa. I slutändan är det ord som dom som spelar mest roll.

Har läst ett kapitel ur boken nu. Blir nog riktigt bra. Vill egentligen bli klar med den här så jag kan läsa andra, där jag inte vet något! Det ska bli kul. Viktor packar nu så jag sitter och lyssnar på soundtrack. Inte för jag är besatt, men den är bra tycker jag. Download it.. Eller jag menar... Köp skivan!

Äsch, nu switchade jag till PS I love you soundtrack. Hallå jag dör! Gråter nästan av låtarna för då tänker man exakt vart man är i filmen. Åh, den är stöööööörd. Vill se Dagboken också (MELISSA!! CLEO!!).

Nu kom jag på en grej. Hur Gerry tittar på Holly, hur Noah tittar på Allie och framför allt hur SHEPERD KOLLAR PÅ MEREDITH (effing lucky bitch!!!). Hur fint är inte det?! Man ser liksom en livstids kärlek i den blicken. Kollar någon så på mig? Let me know, i sånna fall.

Det blev varken eller. Av något alls. Är för seg helt enkelt, och jag har då inte ens sovit lite inatt. Hujedamej. Nu ska jag plocka in dom nya kläderna i byrån så det inte är så skräpigt i mitt rum nu när jag blir tvingad till att vara hemma alltmer, men egentligen vill jag bara kolla på dom en gång till, kanske prova dom igen också, posa lite... Nu tappade jag tråden. Just det! Jävla Viktor och hans jävla jobbande. Och det har inte ens suttit igång på riktigt, hur ska det här sluta?! Jag har lovat att stötta honom så det ska jag givetvis göra, som den bra flickvän jag är! Dock kan jag inte låta bli att sakna sommaren när vi låg i hans rum flera dagar i sträck med hans mörka rullgardin neddragen, inget jobb, inga måsten. Vad var det för väder? Vem hade tid att bry sig om det när vi var upptagna med ingenting i mörkret? Okej, jag kanske överdrev. Det var lika mysigt när vi var ute i sköna skärgårdssommaren i Nynäs. Japp, det var det! Jag tycker inte om hans flyttaplaner heller, just pga det. Life really goes on.

Godnatt! Skulle gärna bjuda på en jag just nu, men jag är naken. Så mycket uppståndelse vill jag inte skapa.

Woho. Har saknat Grey's faktiskt. Börjar dock bli lite rädd. Ska Burke aldrig komma tillbaka?! Eller nej, svara inte på det. Jag väntar hellre och ser... Damn it!

Jag blir ju alltid så blödig av Grey's. Vill bara ta upp mobilen och smsa alla hur mycket dom egentligen betyder för en. Det fick räcka med ett sms, känns skönt ibland. Att få ut exakt hur man känner för någon. Sånt borde inte anses som skrämmande tycker jag. Jag kan ärligt inte förstå dom som freakar vid minsta tecken på närhet, det är ju så fint.

Varje gång jag tänker på andra människor blir jag helt fascinerad. Dessa människor har ju ett liv. Precis som jag har. Dom är inte bara statister i Mindys värld utan dom lever exakt som jag. Men inte samma saker har hänt dom. Dom gör inte samma saker som jag gör. Dom tänker inte som jag gör. Reagerar inte som jag. Vissa gör dumma saker, vet dom om hur dumt det är? Vissa värderar inte sig själva och dom kräver bekräftelse, vet dom om att dom är värda allt? Vissa är rasister, hur kan dom inte tycka att det är dumt? Vissa är troende, hur kan dom tro så mycket? Vissa röker, hur kan dom vilja göra det? Vissa leker med andras känslor till det extrema, hur kan dom inte bry sig om andra? Alla är sannerligen unika, det är ganska coolt när man tänker på det och kan åka runt runt i långa banor om man tänker på det lite till. Som jag gjorde.

Beundransvärt hur världen kan rymma så många liv, och kanske ännu mer beundransvärt när olika liv möts.